Vid vikingatidens början (800 e Kr) hade de flesta av Gästriklands bygder bildats. Landskapets befolkning ökade sedan allt efter som de äldre byarna avknoppade nya bosättningar runt sig.

Vid denna tid antas det ha funnits ungefär 150 byar. Varje by kunde bestå av upp till tio gårdar, sällan mer. Befolkningen var under vikingatiden således inte särskilt stor totalt sett. Anledningen till den ganska hastiga utvecklingen av bebyggelsen menar forskarna hade att göra med utvinningen av järn.

Från de äldsta bygderna i Mälarlandskapen uppstod så småningom ett enat Sverige. Järnet var från början motorn i denna process. Uppsala- och Vendelkungarnas ekonomiska maktställning vilade på att man behärskade malmtillgångarna, det vill säga sjö- och myrmalmerna i norra Uppland till vilket även Gästrikland hörde vid denna tid. Bergmalmerna började man exploatera först under medeltiden. Det var inte särskilt gott om sjö- och myrmalm i det nuvarande Uppland.
I de glesbebyggda skogsområdena längre norrut fanns det däremot rika förekomster av sjö- och myrmalm och dessa måste ha lockat de män som tidigt skaffat sig makt och inflytande i jordbruksbygderna kring Fyris. Vattenlederna var utmärkta färdvägar liksom grusåsarna. En sådan ås sträcker sig nästan utan avbrott från Gamla Uppsala förbi Valsgärde och Vendel upp till Dalälven vid Älvkarleby. Det var inte långt till de järnrika bygderna i Dalarna, Gästrikland och Hälsingland.

På sina håll framställdes där järn redan på 400-talet. Kanske köptes malmen eller det färdiga järnet upp av uppländska handlare och stormän. På egna båtar fraktade de sedan järnet till Helgö där Sveriges första större metallverkstad växte fram, senare till Birka som under vikingatiden var landets handelscentrum.

De föremål som Vendels och Valsgärdes stormän fick med sig i sina gravar vittnar om landsdelens vidsträckta kontakter med omvärlden, med germanrikena på kontinenten och de brittiska öarna.

Björn Ambrosiani hävdar att dessa båtgravfältens stormän var sin tids brukspatroner. De bodde i utkanten av det då uppodlade Mälarlandskapet, på gränsen mot skogrika trakter med gott om villebråd, inte vid kusten där skeppshövdingar borde ha slagit sig ned.
På sina färder norrut köpte de upp pälsverk och skinn som de sålde vidare med god förtjänst. Men det var handeln med myrmalm och järn som gjorde dem rika.

I sin bok "Spåren av kungens män" nämner Maja Hagerman något om de viktiga järnleveranserna från norra Svealand till Birka.
Järn hörde också till de åtråvärda varor Mälardalen kunde erbjuda utländska uppköpare. Järnet fanns i myrmalm och rödjord och utvanns i stora mängder med en enkel teknik i tättslutna små gropugnar i jorden. Från hela norra Svealand fraktades vid denna tid uthamrade järnstycken längs åsar och vattendrag för att till sist nå Mälaren.

Vidare pekar Hagerman på att det förelåg ett samspel och en maktrelation mellan Birka och storbönderna i Gästrikland. När staden anlades måste det ha varit uppenbart att ön i sig inte skulle kunna föda ens en bråkdel av alla de hantverkare som sattes att verka här. Förnödenheter måste kunna forslas hit från andra håll och de som planlade Birka bör alltså även ha haft Mälarregionen i sin hand.

Ända uppe i Gästrikland tycks storbönder ha ingått i samspelet. På så gott som varje gårdsgravfält i Gästrikland från vikingatiden kommer samma sorts bronssmycken och vapen i dagen som känns igen från Birka.

Begreppet och namnet Uppland existerade inte under vikingatiden (800-1050 e Kr). Gästrikland anses då ha ingått i Tiundaland och Roden. Upplandslagen gällde och gränsen norrut gick vid Ödmården. Gästrikland blev självständigt landskap först 1314.