Föreställ dig att du är en viking som kommer vandrande tidigt en höstmorgon i helt okända trakter. Du går på en liten skogsstig som följer en liten ås. Plötsligt hör du några tackor bräka. De har fått syn på dig och kallar till sig sina nästan fullvuxna lamm. Du börjar genast hoppas på att du närmar dig bebodda trakter. Det skulle vara skönt att komma till en gård, kanske få lite mat och sova under tak en natt.

Du känner dig olustig och dina kläder är alldeles fuktiga efter den senaste natten ute i det fria. Men gården kan vara långt borta, fåren vandrar långt ute i skogarna letande efter bra bete. Du fortsätter längs stigen, snart möter du korna och getterna, du hör dem på långt håll. Getterna pratar hela tiden med varandra och någon gång emellanåt ropar en ko på sin kalv. Nu stiger hoppet. De måste vara påväg ut i skogen igen efter morgon mjölkningen. Gården är nog inte så långt borta ändå.
Nu kommer flocken fram bakom en krök på stigen. Fem kor, en halvgammal kviga, tre årskalvar, åtta getter och sju killingar. Inte illa, inte en stormannagård men de här människorna går det ingen nöd på. Nu har ledarkon fått syn på dig. Hon stannar och hela flocken med henne. Ni granskar varandra på håll. Djuren är runda och fina, det syns att de haft bra bete över sommaren.
Nu kan inte killingarna hålla sig längre, de kommer skuttande fram till dig och vill bli kliade. Ledarkon kommer också fram, nosar lite och buffar dig vänskapligt i sidan. Nu börjar du bli riktigt hoppfull. Alla vet ju att som djuren är, så är människorna på en gård. Är människorna griniga och falska blir djuren skygga och lömska. Är människorna givmilda och ärliga blir djuren trygga och trofasta. Så här trygga djur måste verkligen ha blivit skötta av bra folk.
Ledarkon drar vidare med sin flock och du fortsätter hoppfullt stigen fram.

Då hör du tuppen, nu är du helt säker, där framme bor det människor. Snart ser du röken som stiger mot skyn och får syn på Långhuset som ligger högst uppe på åsen. Runt om ligger fähus, kokhus, förrådshus, vävstugan och en bit bort en liten smedja. Det är därifrån röken kommer.
Nere mot ån ligger de små åkerlapparna med nästan moget korn, väl inhägnade till skydd mot husdjuren.
Nu har du bråttom att komma fram och tar en genväg igenom en ekdunge. Trots att du är en modig viking slår hjärtat en volt i bröstet när du plötsligt hör ett förgrymmat grymtande alldeles intill dig. Du har råkat springa rakt på gårdens svin som går bland ekarna och äter sig feta på ekollon. Deras fläckar och långa borst gör att de smälter in i landskapet och blir svåra att upptäcka. Du drar dig hastigt bakåt och går en omväg runt svinen. Ett retat svin är inte att leka med.

Hunden ger skall. Han har upptäckt att det händer något där borta med svinen och vill genast tala om det för gårdsfolket. Getabocken som står tjudrad nedanför gårdstunet blänger misstänksamt på dig. Du ser till att hålla dig utom räckhåll när du går förbi.
Hönsen spatserar omkring bland uthusen. På en bänk sitter en trälflicka och plockar fjädrarna av en nackad höna, bredvid henne ligger katten och solar sig. Men ett djur fattas, det enda spår av häst som du sett är det benvita hästkraniet, som fäst över en port på långhuset enligt gammal sed vakar över husfriden. En så här välmående gård borde kunna föda en häst. Då hör du en gnäggning, där bakom långhuset utanför det flätade vidjehägnet som håller djuren borta från gårdstunet, får du syn på dem. Två hästar, de här människorna kräver respekt.
Hunden kommer skällande emot dig, på gårdstunet samlas gårdens folk…….

Vilka husdjur kunde man hitta på en vikingagård?

Get: En egensinnig krabat som främst gav mjölk och skinn.
Får: Fogligare och kunde på magert skogsbete ge både ull, kött och skinn.
Svin: Gav vikingen den riktiga festmaten.
Nöt: Oxe, vikingens urstarka dragdjur. Ko, krävde bättre bete än fåret men gav i gengäld mera av både mjölk, kött och skinn. Fanns ingen oxe eller häst fick även kon göra tjänst som drag och lastdjur.
Häst: Rid och dragdjur men man åt även hästkött. Med kristendomen kom förbud mot att äta hästkött. Hästen har alltid varit en statussymbol.
Gås: Den första tamfågeln. Gav kött, dun och fjädrar.
Höns: Vikingens "nyaste" husdjur som av nästan ingenting ger ägg och kött.
Hund: Vaktade gården, hjälpte till vid jakt och vallning.
Katt: Den viktiga råttjägaren.

Vikingens husdjur var mindre än våra husdjur är idag.

Vad betydde husdjuren för vikingen?

Husdjuren har inte bara gett oss mat och kläder, burit oss och våra bördor. I alla tider har många och välfödda djur betytt rikedom och hög status för ägarna. En främling kunde med en titt på gårdens djur avgöra om det var en rik eller fattig gård han kommit till. En fin häst var dyr i drift och gav därför sin herre hög status. Hästen var också mannens husdjur medan kvinnor och barn oftast hade ansvar för de andra djuren.

Vikingabarnen hittade nog sina bästa lekkamrater bland killingar, lamm och hundvalpar. Vikingakvinnan såg säkert den kloka gamla ledarkon nästan som en familjemedlem, vilket naturligtvis inte hindrade henne från att slakta kon när kon inte orkade längre och nogsamt ta till vara allt.
Den mäktige vikingamannen såg kanske sin häst som den trognaste vännen i livet. Var han riktigt välbärgad fick hästen även följa honom i graven.

De många tusen år som vi levat mycket nära inpå våra husdjur har präglat inte bara våra husdjur utan även oss människor. Än idag kan ett lugnt idisslande djur få oss att känna oss lugna och trygga.
Finns det något som kan få våra barn att glömma dataspelet ska det väl vara ett livs levande husdjur!

LÄSTIPS!!!
Vill du läsa en riktigt bra bok om våra husdjurs historia kan du läsa: Husdjuren och deras människor - Folk och fä under 18 000 år, av Berljot Börresen, Rabén Prisma.
Vill du veta mer om hur man försöker bevara gamla svenska husdjursraser kan du läsa: Svenska Lantraser - deras betydelse förr och nu, av Håkan Hallander, Bokförlaget Blå Ankan.

TILLBAKA