|
Redan på
Vikingatiden var idrotten viktig, mer så än idag. I vikingarnas definition
av idrott ingick mer än bara ren sport, även diktande, musicerande och
berättarförmåga räknades som idrotter. Med andra ord mer eller mindre
allt utöver de vardagliga bestyren man behövde öva upp sin förmåga i.
Dessutom hade träningen och många av lekarna en allvarlig botten; behärskade
man inte svärd, spjut och båge och kunde springa snabbt och hoppa högt
hade man inte mycket att hoppas på om det blev krig.
Det finns gott om källor som omtalar idrottsliga bedrifter i flera olika
grenar, den ena mer fantastisk än den andra. Givetvis är en del överdrivna
men många är säkert riktiga, vilket ibland kan vara svårt att förstå
för nutidsmänniskan. Men man måste komma ihåg att det var en helt annan
kultur med helt andra värderingar som rådde då, och det har sin betydelse.
Man tävlade som sagt i flera olika idrotter. Många är i bruk än idag
medan några har fallit i glömska. Vilka dessa idrotter var -och är-
ska vi ta en titt på nu:
Hopp av olika sorter finns det gott om i källorna, vissa har dock -liksom
även är fallet med andra grenar- utförts i strid snarare än i tävling.
Man hoppade både höjd och längd.
I höjdhopp finns flera uppgifter om hopp utan ansats över en
eller flera vuxna män. Medellängden för en vikingatida man var omkring
170 cm.
Längdhopp utövades både fram- och baklänges, t ex över bäckar
och klyftor. Man hoppade också med stav, men inte på höjden som vi gör
idag utan på längden, över åar och diken. Denna sport lever faktiskt
kvar än idag på ett fåtal ställen.
I simning tävlades det i tre grenar; längdsimning, simkamp och
att simma fort. De två första tarvar nog en förklaring.
Längdsimningen gick till som så att de tävlande simmade rakt ut från
en strand, och den förste som vände förlorade. Det gällde alltså att
inte vara helt utpumpad vid vändningen… Tävlingen kunde pågå från morgon
till kväll. De längsta sträckorna anges till motsvarande 30 kilometer.
Simkamp hette egentligen kappsimning. "I kapp" betydde "i kamp" och
den benämningen lever alltså kvar, om än med annan betydelse. Kamp-/kappsimning
gick helt enkelt ut på att dränka -eller nästan dränka- motståndaren,
lite grann beroende på vinnarens humör.
Den vanligaste idrotten under vikingatiden var brottningen. Man
utövade brottning i två varianter; dels en som påminner om dagens fribrottning,
dels den sk glimabrottningen som utövas än idag på Island, troligen
i stort sett oförändrad.
Glimabrottning går ut på att fälla sin motståndare, mest med hjälp av
fötterna, och påminner mer om judo än dagens brottning.
Det fanns också en tredje variant av brottning, råbrottningen, men det
var mer en kamp på liv och död än en idrott.
Båge, spjut och svärd var som sagt viktiga idrotter eftersom
de var nödvändiga att behärska i händelse av krig, och i spjutets och
bågens fall också den livsnödvändiga jakten.
Bågskytte var en mäkta populär idrott på vikingatiden och det
vimlar av källor där den omtalas. Man använde både mjuka och hårda bågar
och många skyttar uppnådde, tack vare intensiv träning, oerhörd skicklighet.
Bl a berättas det om en man som hette Palnatoke som på 900-talet sköt
ett äpple från sin sons huvud, med andra ord 400 år före Wilhelm Tell
-om han ens existerat.
Även spjut var populärt. Där var det vanligast att kasta mot
en måltavla, men även längdkast förekom och då kunde man även kasta
med båda händerna. Valde man den varianten kunde man kasta med båda
händerna samtidigt eller så mättes det sammanlagda resultatet av ett
kast med höger och ett kast med vänster hand. Andra kastgrenar som utövades
var släggkastning och stenkastning. Den sistnämnda både med tunga stenar
-liknande kulstötning- och med lättare diton, något som förmodligen
liknade varpa och diskus.
Svärdet användes till fäktning, som egentligen inte utövades
som en idrott. Dock tränade man fäktning väldigt mycket, men med målet
att bli duktig med ett livsfarligt vapen. I och för sig kunde man tävla
i fäktning, men inte som en idrott, utan det rörde sig om den berömda
holmgången -en strid på liv och död.
Knatteleikr hette ett bollspel där man använde sig av bollträ
och en hård boll. Kamp man mot man ingick. Det är ett av de värsta bollspel
som existerat och många gånger slutade en match med att en eller flera
deltagare var döda.
Vintertid var skid- och skridskoåkning populära idrotter. Skidorna
man använde kunde vara allt från kroppslängd till tre meter långa. Ibland
kunde den ena skidan vara längre än den andra och då användes den att
glida på medan den kortare -som då var klädd med päls under trampet-
uttnyttjades till att sparka med.
I skridsko tävlade man i att åka snabbt, förmodligen under ganska långa
sträckor på sjöar. Skridskor från vikingatiden har man gjort många fynd
av. De tillverkades av ben från hjort, nötkreatur, svin eller hästar
och fästes med remmar runt fötterna.
Vikingarna och deras idrotter brukar kanske framkalla bilden av stora,
starka män som lyfter stenar och utför väldiga styrkeprov, men det är
inte riktigt rätt. Som ni ser här ovan tävlade man i många olika idrotter,
varav flera var uppdelade i olika varianter. Enbart muskelstyrka dög
inte utan det var mångsidigheten som räknades och uppskattades. Man
skulle vara både explosiv och uthållig.
Men givetvis tävlades det i styrka också. Man lyfte sådant som
fanns att tillgå; stenar, stockar, tunnor med sand med mera.
Måttet mansstyrka, som används för att beskriva hur stark någon var,
dyker upp på flera ställen. Det berättas om män med två eller sex eller
till och med tolv mäns styrka.
Enligt Snorres Edda är full mansstyrka att lyfta tio björnskinn på rak
arm. Det motsvarar ungefär 40 kilo, något dagens medelsvensson knappt
klarar med två händer, men säkert rimligt för en vikingatida man.
Hur mycket lyfte då de starkaste vikingarna? Ja, det finns trovärdiga
uppgifter om marklyft på både 200 och 300 kilo -bra resultat även idag.
Dragkamp kan väl också klassa som en kraftidrott. Den förekom
under vikingatiden, men i källorna omtalas bara man mot man-kamper,
men det är inte omöjligt att det har tävlats i lag också.
Vi har nu gått igenom ett antal idrotter som förekom under vikingatiden.
Vissa av dem finns ju än idag och vissa skulle det kanske vara idé att
försöka återuppliva, men många bör kanske få höra historien till…
Källa: Vikingarnas Lekar av Bertil Wahlqvist
TILLBAKA
|